I USA använder majoriteten av de kliniska hjälpprofessionerna (t.ex. psykologi, psykiatri, rådgivning, socialt arbete och äktenskap och familj) den diagnostiska och statistiska manualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) för att beskriva och diagnostisera mentala, känslomässiga och relationella svårigheter. DSM publiceras av American Psychiatric Association. Den femte och senaste upplagan publicerades 2013 och brukar kallas DSM-5. DSM kan betraktas som ett levande dokument. Den utvecklas ständigt och genomgår revideringar i takt med att ny forskning förändrar vår förståelse av mentala och emotionella störningar. Därför borde det inte vara förvånande att den senaste upplagan har många sådana förändringar.
DSM använder ett klassificeringssystem som grupperar enskilda diagnoser i kluster av liknande störningar. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) introducerades första gången 1980 och ingick då i den grupp av störningar som kallas ångestsjukdomar. En av de stora förändringarna i den senaste upplagan (DSM-5, 2013) var att en ny grupp av störningar som kallas trauma- och stressrelaterade störningar inkluderades. Detta innebar en omklassificering och ändring av flera befintliga störningar som tidigare hade klassificerats på andra ställen i manualen. Till exempel, som nämnts, klassificerades PTSD ursprungligen med ångeststörningar. Även om PTSD och andra stressrelaterade störningar har ångestrelaterade drag som är förknippade med dessa störningar, framhäver omklassificeringen den viktiga roll som stress och trauma spelar vid uppkomsten och behandlingen av dessa störningar. Denna ändring av klassificeringen återspeglade en förändring i vår förståelse av hur obearbetade trauman och obearbetad stress påverkar mänskligt beteende.
Det nya kapitlet om trauma och stressrelaterade störningar innehåller följande diagnoser:
- Reactive Attachment Disorder
- Disinhibited Social Engagement Disorder
- Acute Stress Disorder
- Posttraumatic Stress Disorder
- Adjustment Disorders
- Oklassificerade och ospecificerade traumarelaterade störningar
Som nämnts har diagnoserna inom varje klassificering gemensam symptomologi. Olika konfigurationer av dessa symtom bildar specifika diagnoser inom den klassificeringen. I nästa avsnitt kommer vi att beskriva de vanliga tecken och symtom som är resultatet av trauma, stress och negativa livserfarenheter (t.ex. missbruk). Vi kommer också att överväga hur trauma, stress och negativa livserfarenheter påverkar andra psykiska diagnoser som depressions- eller humörstörningar, ångeststörningar eller personlighetsstörningar, även om dessa klassificeras separat.
Det bör noteras att upplevelsen av trauma, stress eller övergrepp inte automatiskt innebär att det kommer att uppstå problem eller att du kommer att utveckla en ”störning” av något slag. Inom ramen för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) avser en störning i allmänhet ett kluster av symtom som stör en persons förmåga att fungera väl inom ett eller flera områden i livet (t.ex. social eller yrkesmässig funktionsnedsättning). Symptomen kan till exempel göra det svårt för någon att skapa eller upprätthålla meningsfulla sociala relationer med andra (social funktionsnedsättning). I många situationer kan symtomen orsaka problem i skolan eller störa någons förmåga att få och behålla ett arbete (yrkesmässig funktionsnedsättning). Med andra ord avgör inte enbart symtom förekomsten av en störning. Jag har till exempel en systerdotter som är livrädd för tandläkaren. Hon har alla symtom på en fobisk störning, inklusive fullständiga panikattacker. Hennes tandläkarfobi påverkar dock inte på något sätt hennes funktionsförmåga. Hon går fortfarande regelbundet till tandläkaren, så hennes fobiska symtom påverkar inte hennes hälsa eller andra funktioner. Hon uppfyller således inte kriterierna för en fobisk störning.
Många människor hänger upp sig på ordet störning eftersom det verkar antyda att något är fel med dem. Om du är en av dessa personer ska du försöka att inte bli överdrivet upptagen av ordet ”störning” eller de ord som bildar diagnostiska etiketter. Kliniker använder diagnostiska etiketter som en form av beskrivande förkortning som snabbt förmedlar en uppsättning symtom. Används dessa etiketter utanför detta sammanhang kan de få en innebörd som aldrig var avsedd. På samma sätt, om ordet symptom är för laddat för dig, kan du tänka på symptom som utmaningar som indikerar behovet av ett mer anpassningsbart svar. När ett mer anpassningsbart svar väl har utvecklats och tillämpats förbättras livets funktionssätt i takt med att styrka och motståndskraft avslöjas.
I nästa avsnitt beskriver vi de symtom som kännetecknar den grupp (eller klass) av störningar som kallas trauma- och stressorrelaterade störningar. Under denna diskussion kommer vi att lyfta fram de olika sätt på vilka dessa symtom yttrar sig hos både barn och vuxna. Senare kommer vi att diskutera specifika störningar inom denna klass.